Elin: Tack för de här fyra åren!

Det har blivit dags att tacka för mig. Efter fyra säsonger känner jag att jag vill och behöver kliva av det här projektet. Jag behöver både tiden och orken till andra saker i mitt liv nu. Det har varit fyra väldigt lärorika år.
Jag hade egentligen ingen aning om hur man bevakade ishockey men jag var bekant med min kamera och tänkte ”hur svårt kan det va?”. Foto har alltid och kommer alltid att vara ett stort intresse. Jag har växt som person och utvecklat många sidor av mig själv. Jag har utmanat mig själv och klarat av saker jag aldrig trodde var möjliga. Jag har rest runt nästan hela Sverige, jag har intervjuat spelare jag sett upp till och jag har så många minnen som jag kommer ta med mig resten av livet. Jag har lärt känna så många människor som betyder väldigt mycket för mig. 
 
Men som sagt så känner jag att det är dags för mig att påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag en dag skulle vilja sluta med det här men det är ett beslut som växt fram det senaste året. Jag älskar att vara på matcherna men allt arbete runtomkring tex att få ut information på sociala medier och redigering av bilder har tagit för mycket tid och energi från mig. Jag trivs inte med det längre och därför finns det ingen mening med att fortsätta.
 
Jag kommer att fortsätta att följa resultat och jag kommer förmodligen komma och kolla på någon match framöver men inte alls på samma sätt som de senaste fyra åren. Nu vill jag bara vara en supporter.  Så jag vill rikta ett stort tack till alla tränare, ledare och spelare som gjort det här möjligt de här fyra säsongerna. Jag vill även tacka till alla föräldrar och vänner till spelarna som stöttat och hejat på!
 
Ha det gott och återigen TACK!
 
/Elin Granebrandt
 
 
 
 

Nathalie: Tack!

Då var det även min tur att säga tack efter en händelserik säsong. 

Jag vet dock egentligen inte var jag ska börja. Trots att jag både har utbildning inom journalistik och har jobbat en del som journalist så har jag aldrig lärt mig att riktigt skriva krönikor, så räkna med en antingen rörig eller luddig text här. Det är trots allt väldigt känslostyrt och personligt nu när vi ska summera och tacka för ännu en säsong med världens bästa juniorer. Om det ens blir en krönika vet jag inte, men vi låtsas. 

Genom alla år som sportfanatiker (ja, I went there) så får man ofta höra att man bryr sig för mycket, att det bara är idrott och att det finns viktigare saker här i livet. Och ja, så kanske det är, men när man står där mitt uppe i en slutspelsmatch i SM så är det verkligen det sista man tänker på. Denna säsong blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss när det gäller placeringar eller resultat, för på något stadie tror vi att alla lag ska ta SM-guld (aim high, right?), men det stoppar inte faktumet att vi fått äran och privilegiet att hänga med Brynäs J20, J18 och U16 från augusti till april. 

Till skillnad från vad Elin skrev tidigare så har jag inte haft någon brokig uppväxt, tvärtemot, och jag har även själv idrottat och varit en del av ett, eller flera, lag sedan jag var fem-sex år gammal. Jag vet hur det känns att spela, vinna och förlora viktiga matcher och skillnaden mellan att själv spela och stå på sidan som antingen åskådare eller tränare. När jag var kanske tio år gammal förlorade mitt lag en slutspelsmatch i Sundsvall Cup och flera av oss tjejer grät och hävdade att vi aldrig någonsin skulle spela handboll igen. Sju år senare stod vi trots det där i division 1 norra och representerade A-laget. 

Vad jag vill komma till är att jag har varit med om väldigt mycket i mitt idrottsliga liv med både framgångar och tuffa tider, men trots att jag själv upplevt låååånga (faktiskt) resor till Kiruna, Boden och Malmberget längst upp i Norrland tillsammans med fantastiska lagkamrater har jag nog aldrig känt mig så välkomnad och uppskaddad som sedan vi började med denna blogg. 

Inga namn nämnda men jag vet att de berörda kommer att ta åt sig. Ni tar hand om oss på ett så bra sätt att man blir tårögd och det är, som sagt, ett privilegie att få göra detta. Tack för tre fantastiska säsonger och jag hoppas det blir många fler. 

Det finns inte ord för att beskriva hur underbara våra tre juniorlag är och hade vi kunnat sluta jobba och göra det här 24/7 så hade det varit helt fantastiskt. Det är verkligen en dröm jag har. Men för att sammanfatta och knyta ihop detta så vill jag, som rubriken också säger, säga TACK! 

/ Nathalie Andersson

Elin: TACK!

Ännu en säsong är över, och det blir alltid lika tomt. Jag skulle vilja tacka alla spelare, ledare, föräldrar, fans och andra människor som gör det möjligt för oss att hålla på med det här. Jag har sagt förr att jag aldrig trodde att det här skulle bli så stort. Vi hade inte en aning och jag tror inte att vi ens kunde föreställa oss i vår vildaste fantasi vad vi skulle göra för juniorlagen och vad de skulle göra för oss. För det är ändå det jag tänker mest på, vad det här verkligen betyder för mig. Jag har lärt känna människor som jag hoppas kommer finnas med mig hela livet. Det kanske är lätt att tänka "det är bara en sport", "det är bara en hobby". Det är så mycket mer än så.
 
Jag har faktiskt aldrig upplevt att jag blivit så väl bemött, så väl omhändertagen och så inkluderad som när jag är tillsammans med juniorerna och människorna runt omkring dem. Efter en brokig uppväxt har jag aldrig känt mig riktigt hemma någonstans och jag har aldrig upplevt att jag haft en trygghet att luta mig tillbaka på. Jag har haft ett tufft år på det personliga planet och har verkligen känt att ishockeyn har varit det som varit min trygghet. Det jag kunnat luta mig tillbaka på och verkligen lita på att den finns här för mig när jag mår dåligt och behöver den. När jag behöver få må bra för en stund, när jag behöver skratta och när jag behöver få positiv energi. Då finns den där. Då finns ni där.
Jag har fått känna en samhörighet och en gemenskap som tidigare varit helt främmande för mig. Ibland känns det som att vi är en del av lagen. Jag har fått uppleva så mycket mer än bara matcherna och det som händer runtikring det. Att få se spelarna utvecklas från U16 och ibland upp till A-laget och andra ligor, att få vara med på deras resa mot en blivande karriär, att få vara med dem och glädjas tillsammans åt framgångar och sörja i motgångar. Att bara få vara en del av den här korta tiden i deras liv är jag väldigt tacksam för.
 
För mig blir det alltid lika tomt när en säsong tar slut. Det blir som en separation. Mina rutiner ändras och jag måste hitta andra sätt att få det här positiva. Jag sitter här dagen efter att U16 spelat klart för säsongen och vill inget annat än att det ska bli augusti så att alla lagen går på is igen. När man går in i arenan, lämnar den varma sommarluften och kommer in till det kyliga, känner doften av is, hör ljudet av skridskor som skär mot isen och hur puckarna lämnar klubbladet och träffar sargen. För mig finns det inget mer harmoniskt ljud, och ingen mer harnomisk känsla än att få känna att det snart är dags igen. Man är förväntansfull och spänd över den nya säsongen, nya matcher och nya spelare att bekanta sig med.
 
Ishockey har alltid varit nummer ett i mitt liv, jag har sprungit omkring i Gavlerinkens korridorer sedan barnsben, och den kommer nog alltid ta en väldigt stort plats hos mig och i mitt hjärta. Så till alla som låter oss vara med på matcher, resor, bakom kulisserna, som låter oss ligga på golvet i omklädningsrummen och som bara ger oss ett vänligt leende vill jag bara säga - TACK!
 
/Elin Granebrandt
Visa fler inlägg